häromdagen vaknade jag upp av att kylan omslöt min näsa och jag drog filten lite närmre ansiktet. elementet var nog inte på och jag upptäckte också att lampan vid sängen fortfarande var tänd. Jag måste varit trött. det var jag fortfarande, fast trött mer på ett okej sätt med tanke på att jag precis hade vaknat från nattens sömn. efter någon timme av att inte orka kliva upp, bestämde min kropp utan att riktigt kolla med hjärnan att slänga av täcket och sätta sig på sängkanten.
Där satt jag med min randiga tröja och mitt morgonrufsiga hår och tittade ner på mina fötter. att återigen lägga huvudet på kudden kändes mer fruktansvärt lockande än vanligt. men nej det går inte, dagen måste börja på riktigt!
jag satte igång datorn för att spela musik, det fick bli den där spellistan där jag bara slängt in allt som är bra. någonting vackert började klinga och jag bestämde mig att det var dags. usch men jo.
det var kallt så målet för de närmsta sekunderna var att gå till stolen där lite till vänster om fönstret för att hämta ett par strumpor. något i min högra ögonvrå fick mig att titta ut genom fönstret och springan som inte rullgardinen täckte. just där fick jag en chock, världen utanför var beklädd med något alldeles förvånande. jag stod där ett tag och funderade om jag bara var trött och mina ögonen bara var lite suddiga, men jag förstod ganska snart varför det var så kallt.
snö. snö?! ja snö.

(nu tänkte jag ha en passande bild till texten men det gick inte)
ja.


dottillägnadlinnea