Knarrande fotsteg genom ett vinterland. Doften av lussebullar blir allt tydligare ju längre jag går, medan lukten av bilarnas avgaser ligger lite som en dimma ovan marken. På något sätt är det himla fint, när man höjer blicken och ser ut över de formgivna många små lamporna runt husknutarna. Stjärnor som lyser dovt i stockholmarnas fönster har redan tänts och när jag smygtittar in genom något fönster tänder någon några värmeljus, när jag smygtittar in i ett annat sitter en familj och äter vad som verkar vara middag och deras tysta skratt värmer mina fötter en aning genom en kylig promenad.
Snön yr runt framför mitt ansikte, medan jag rättar till min gamla halsduk som mamma stickade och som blivit för stor på grund av åldrande. Jag halkar till av en kant som frusit till is och som befinner sig under täcket av himlafall.
Jag tänkte först tillbringa min nä-nu-går-vi-ut-promenad med musik i öronen, men ångrade mig efter första steget ifrån värmen ut till den kyliga realistiska verkligheten som inte längre sågs genom ett fönster. Jag ville höra. Höra de små flingorna falla i mitt hår. Känna den kalla kinden när man torkar bort lite värmd snö. Dofta på luften. Titta på det som händer nu och se hur allting, är. Smaka på vinden som far förbi.

Sånt borde man göra mycket oftare. Lyssna på det som finns, här och nu. Sånt ska jag göra mycket oftare. Lyssna på den verklighet som befinner sig nu, och inte bara se omgivningen genom någon annans önskan eller upplevelser. Den här sekunden kommer aldrig någonsin mer tillbaka, man måste uppfatta den som den är genom dess verkliga form och ibland förstå att det här, det är verkligheten.



•