Ska man lyssna på en jullåt ska man lyssna på den här. som om hjärtat ska sprängas av olycka, dystra pojkar framför ett piano och bakom en trumpet, vars hjärtan tycks ha brustit på grund av så många de öppnade sig för. 
visst har man hört originalet så många gånger förut och hummat med och haft orden på hjärnan flera veckor efter julens slut, men jag blir lite knäsvag och lite ordfattig. något speciellt säger mig att sanningen befinner sig i deras ord och att olycklig kärlek kan vara värre än allt "värst" på denna jord. jag vet inte, kanske, kanske inte men känslan är ofantlig. magnifik. mäktig på nåt sätt. pianots första toner styr in känslan på ett spår som leder upp mot något som alldeles snart är en hel berättelse och jag kan inte låta bli att tappa hakan och undermedvetet sätta handen över hjärtat, som för att hålla i hjärtat för att det inte ska sprängas eller falla itu av något som är så vackert.
det är så fruktansvärt fint att jag tror att mina fötter för min kropp svävandes ut i rymden och upp till himlen. men jorden drar mig ändå tillbaka vid sista orden, då orden inte ger betraktaren något svar på det denne väntar på. vad händer sen då? vad hände? vad hände med ditt hjärta nästa dag? var tog det vägen? har du det i dina händer nu? eller någon, har dina tankar slutat att alltid i slutändan hamna på den där någon? har du blivit lurad ännu en gång? har du sparat dig från tårar? eller är du fortfarande en axel att för någon att fälla tårar på? är du fortfarande itu? fångar någon fortfarande ditt öga? har du kvar ditt hjärta? vad hände egentligen nästa dag?

kära fina dystra du, kärlekens dryck är stark. akta dig för känslofyllor.

•